Skit också..
Jag hatar att känna mig sårbar, förvirrad och alltmänt "uppe bland molnen" och jag är rädd ör att det håller på att bli så just nu. Kan knappt stava medan jag skriver det här, ni anar inte hur mycket "delete"-knappen får jobba just nu..
Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, vill inte vara hemma och känner mig som en liten fågelunge som står på kanten till boet och strax ska hoppa. Och samtidigt står man där med alla känslorna i en hink igen och vet inte vad man ska välja..
Har ni sett avsnittet i "Simpsons" när Mr. Burns får reda på att han har alla sjukdomar man kan tänka sig, och just därför blir han inte sjuk, för de "kloggar" igen dörren? Ungefär så är det med mina känslor just nu och därför blir jag någon slags jävla zombie som bara .. Går runt, runt. Det är vid såna här tillfällen man verkligen vill veta vad man vill. Och därför är jag dödsdömd att klanta till det - som så många andra gånger.
Jag pratar och pratar med folk om det, men alla säger så olika, vilket gör mig ännu mer förvirrad.
Samtidigt så påminner minnet en om tider då man visste vad man ville, men då man bara var en zombie för att man trodde att det var sant och väldigt, väldigt bra. Man hade ingen personlighet, utan bara fanns för en annan och jag vet inte om jag vill hamna där igen. Kanske om jag hittar någon jag fortfarande kan vara mig själv med utan att oroa mig?
Norge skulle vara så lägligt nu.
Var ute igår, med Hannis, Hevin, Lenita, Robert och Jonas (och så Liedberg) i Stockholm.
Kan väl säga att det inte riktigt blev som planerat, men det var mysigt så länge det varade.
Hamnade till slut hemma hos Max och sov där. Njöt av att få vara ifrån hemmet lite och pysslade runt i hans lägenhet när han jobbade idag..
Gudars skymning vad härligt det kommer att bli när man flyttar ut.
Är ändå ganska rädd för framtiden. Samtidigt som man vill bort så vill man vara kvar i tryggheten.
You can't have the cake and eat it all..
Fan, allt känns så fel.. Upp och ner.. Förvirrad..
// Sakito